Att föra gravbok (alltså förteckning över en kyrkogårds gravar och gravsatta) är, av vad jag förstått, ett relativt nytt påfund. De aktuella gravböcker som finns är, åtminstone avseende de kyrkogårdar jag är bekant med på den halländska landsbygden, efterhandskonstruerade utifrån inventeringar av kyrkogårdens gravstenar under förra seklets senare del. Jag tror inte det fanns något krav på att föra gravbok innan den aktuella begravningslagen trädde i kraft 1990.
Många kyrkogårdsförvaltningar har därför exempelvis ingen aning om vilka som faktiskt ligger begravna i gravar markerade med fåordig text i stil med "J A Svenssons familjegrav" om den är äldre än kanske 70 år. I bästa fall, om gravstenen försetts med ett gårdsnamn, har de kanske med kyrkböcker och uteslutningsmetoden till hjälp lyckats identifiera att J A stod för Johan Alfred, när han levde och vilka hans familjemedlemmar var, men att att veta vilka av dem som begravits tillsammans med honom förblir en gissningslek. Rimligen hustrun, men sonen som dog 12 år tidigare, eller dottern som levde 20 år till? Det faktum att några egna gravstenar för barnen inte påträffats vid inventeringen behöver ju heller inte nödvändigtvis betyda att de inte ursprungligen haft egna gravar med egna gravvårdar som tagits bort innan inventeringen genomfördes.
Men barn som dog så unga som i ditt fall, liksom dödfödda barn, tror jag knappast fick någon egen grav på den tiden, åtminstone inte med egen sten. Kyrkvaktmästare jag pratat med har hävdat att praxis för hantering av barn som fötts döda eller dött väldigt unga tidigare varit att de begravdes tillsammans med vemhelst som var näst på tur, såvida det inte gick för lång tid. Alltså att små barn hamnat i grav tillsammans med främlingar, mer eller mindre. Jag har sett lite belägg för det i några död- och begravningsböcker, både där gått fort och dröjt länge för barn att begravas, till synes för att sammanfalla med en annan begravning, men det verkar inte ha hänt så värst ofta i de församlingar jag är hemmavan i. Där känns det trots allt vanligare att små barn begravdes på dagar när inga andra begravningar hålls. I de mindre församlingarna, där det ibland kunde gå månader mellan begravningar, var det såklart inte alltid att det gick att vänta. Kanske fick barnet då plats i någon närståendes grav, eller så fanns det en särskild rad där barn begravdes i omarkerade gravar.
Några fattigdelar på kyrkogårdar är jag inte bekant med, inte heller barnavårdshandlingar. Men eventuellt kanske det finns någon barnmorskedagbok eller liknande, om en barnmorska var närvarande, men den lär väl knappast ge någon information om begravningsplats.
Min poäng är väl snarast att ju yngre barnet dog desto ovanligare var det nog att det fick en egen gravvård, eller att det fick sitt namn tillagt på en befintlig, och med tanke på att förande av noggrann gravbok också var sällsynt vid tiden, är det nog dessvärre i det närmsta omöjligt att precisera dess begravningsplats.
